Enligt statistiken refererad till i en YLE-nyhet slänger jag i medeltal bort 80 kilogram ätbart i året (plus all mjölk jag sitter och pantar på tills den blir gammal), eller alltså ca 200 gram i dagen eller lite över en och en halv kilogram i veckan.

Nu undrar jag hur mycket av denna 1½ kg/vecka jag personligen (i medeltal) slänger bort och hur stor del butikerna och restaurangerna slänger för mej? Om det faktiskt är enbart det civila slänget som statistiken tar i beräkningen lovar jag ta mej i nacken och göra nåt åt saken. Ett och ett halvt kilogram i veckan låter nog som väldigt mycket, fast det sen är bara 220 gram i dagen -- tex ett oöppnat skinkpaket eller en halv ost.

Om däremot det är butikerna och restaurangerna som slänger ut kantstötta biffar, suspekta fiskar och torra potäter så tycker inte jag att jag som civil ska skuldbeläggas för detta beteende.

Och så undrar jag hur i allsin dar Statistikcentralen har koll på hur mycket vi egentligen slänger. Går Statistikcentralikerna och väger våra sopkassar eller finns det bara ett estimat på hur mycket vi i medeltal äter, hur mycket mat som säljs, och skillnaden mellan denna?

[Citation needed], som det heter.

För övrigt finns det ca 3.4 miljoner motorfordon in Finland (Liikennevirasto, 2010), så om man fick matslängets utsläppsekvivalent på 200 tusen bilar ur spel vore det en fem procents minskning, vilket ju vore kul. Fick man bilarna fem procent "renare" kunde vi fortsätta slänga mat som tidigare. Eller så kunde vi sluta göra ogenomtänkta jämförelser.

Int va de nå aant.

Mårten, min producent och uppdragsgivare tackade ja till att jag skulle göra en Onsdagsspecial på YLE Vega under epitetet In i Dimman (eller egentligen har han inte godkänt att jag kallar programmet så, men han kanske gör det imorgon) där jag ämnar spela aktuell nordisk progressiv rock och annan invecklad och radio-ovanlig musik.

Jag har nu mera material än jag vet hur jag ska få allt att rymmas med. Jag har kontaktat en liten drös orkestrar som antingen har en nyligen utgiven skiva eller som just som bäst sittter i studion och filar. Alla har varit så kolossalt trevliga och med på noterna att jag knappt kan tro att det är sant och det enda jag fruktar är hur jag ska få tiden att räcka. Och det gäller såväl programtiden som min egen tid.

Roine Stolt har lovat ställa upp på en "double ender"-intervju. OCH lovat försöka hinna klippa ihop en sillsallad av låtmaterial från den kommande skivan. Orkestern Toot Toot har hotat dyka in i studion om de bara hinner. Tuvalu ska skicka mej sin senaste. Gazpachos senaste fick jag redan. Änglagård som som bäst tränar ska kanske skicka mej ett klipp. Och Overhead ska masterera sin nya skiva på måndag och sen ska jag få ett ex, så färskt att man fortfarande kan känna värmen av laserstrålen.

Om allt klaffar alltså. Och om jag får mej själv att räcka till. Och fast bara hälften av planerna lyckas är jag mer än nöjd.

En ny Dimma närmar sej. Är du redo? Är jag?

Från den tiden jag var aktiv på Ylleradion minns jag speciellt en skylt på en dörr, på vilken det stod

Värp först och kackla sen.

Jag har försökt ta åt mej den livsvisdomen men resultatet är förståss att jag inte kacklar så mycket om vad jag tänker på, och till slut så blir det kanske varken så mycket kacklat, eller ens värpt.

Jag har faktiskt inte kacklat om att jag nu gjort två inslag till Kvanthopp. Det första var om kakao och det andra om ubidatorer. Och om Marcus så vill blir det nästa inslaget om Arduinon.

Men det var egentligen inte det jag tänkte kackla om. För sini jag träffade en gammal bekant till mej i morse som frågade om jag kanske kunde hjälpa till med att göra ett radioprogram nästa veckas tisdag. Sådär med kort varsel. Innehållet fick vara "vad som helst musikbetonat som skulle intressera mej".

Jag lovade tänka på saken och återkomma imorgon.

En trekvart sedan ringde jag min producent och berättade att jag gärna åtog mej jobbet. Min tes vore att presentera aktuell progressiv/invecklad nordisk musik. Jag har redan mailat med Roine Stolt från The Flower Kings om en pratstund över tråden och nu fick jag just en förfrågan från Toot toot:s management om jag ville intervjua dem oxå.

Så ursäkta nu om jag inte kan hålla näbben men det här är så jääääääääkla spännande!

I have this nifty microcontroller called the iBoard 1.0. It's got eight analogue ports (complete with voltage and ground on each port). It's got a built in Ethernet port and a micro-SD slot. And it has facilities for plug-in wireless adapters (xbee-alikes and the Nordic RF24). While i was able to get it on my LAN, i couldn't get the analogue ports act as neither digital input or output, nor as serial ports. So while i was able to get the value of a slider pot or a thermistor over HTTP (which was fun for a while), i could not get readings from my digital humidity and temperature sensor, nor display a result on a serial 4char 7seg display.

Thankfully (for the remains of my ego), i was able to pull that stunt with an Arduino 2009 jumper wired to a separate Ethernet interface, but it would have been fun to do so on a 'duino with the Ethernet built in. At least i leaned that you do not read the resistance of a slider pot or a thermistor by just plugging it in. You create a voltage divider. This requires a resistor of equal value to the sensor you're working with, in my thermothing case, a 10k resistor, which i didn't have. So i plugged a bunch of resistors in series on a breadboard to get to ten kilo-ohm, which was neither aesthetical, nor practical.

I got myself a rather nifty TM1638-controlled eight character 7seg display with eight LEDs and buttons, from DealExtreme for cheaps. Having been able to control this puppy with a Stickduino, i tried to repeat my feat with an Arduino Nano clone, also from DealExtreme. But regardless how i wired it to the USB interface, i wasn't able to program it. This was quite a blow and i felt the despair of an idiot.

So much for the tinkering.

Iron Sky is a movie made by hobbyists and autodidacts, or at least that's how it's been presented. I've been following the development of the film since it was announced, longer ago than i can remember, and i was rather nervous whether the movie would just be a bunch of guys throwing giant exploding computer animated pies in each others faces. I needn't worry. The movie is good, actually good, in a genuinely non sucking way.

Of course the effects are stunning. They've been made by cgi geeks who take great pride in what the do. And there is a whole lot of sarcasm, irony and social porn within. And some really witty nods to "that hitler scene" and How i lerned to love the atomic bomb (sorry, i'll check the exact title later), including the rather provoking ending of the film. But the best thing to realize was that even if the movie is an absurd and black comedy with the primary objective being to kick arse, they had actually put some genuine effort in writing a script that was thicker than the paper it was written on.

There is no need to dismiss Iron Sky as "the boys had a little fun". It's a solid political satire in a cyberpunk setting and if you like these kinds of things, go see it. Don't download it pirated. The movie has been made with fan investments, love and fun. Go see it for real, in an actual movie theater, with actual money. You can do your pirating later.

Hälsningar till säkerhetskontrollen, både i Helsingfors-Vanda och i Mariehamn: kolla era röntgenbilder på min väska lite noggrannare så jag inte på hemresan behöver upptäcka att jag reser med en talebankniv (mattkniv) i handbagaget. Det känns inte coolt.

* Gå till stan från flygfältet. Det är bara tre eller fyra kilometer (men akta dej för bilarna och halkan -- de första två kilometrara har ingen gångväg). Vi såg fyra havsörnar flyga och några knipor, en del svanar och en kolossal mängd ankor simmande eller halkande på isen.

* Kolla in turistfällan SALT vid sjöbodarna där nånstanns, på nordöstra sidan av centrum.

* Luncha på Indigo.

* Kaffa på Tårtbiten.

* Ha koll på din parkeringsbiljett så att du inte behöver muddra väskan och jackfickorna bara för att sen hitta biljetten i bilen och behöva gå tillbaka till biljettautomaten igen. Fast antagligen blev det billigare än att köpa sej en ny biljett i stället för den bortsupna.

Lena hade själv valt psalmerna till begravningen. Det var hennes hälsning till oss, att inget egentligen dör. Ett frö som verkar dött springer upp till liv igen och bryter igenom skalet, mullen, asfalten om så behövs. Att ett minne lever efter att människan försvunnit och att en inspiration driver på. Körerna hon ledde uppträdde, hennes elever spelade och sjöng och kistan bars ur kyrkan till säckpipa, trumma och kyrkorgel. Det var gripande och det var värdigt. Jag tror Lena fick en begravning hon ville ha.

Ibland känner jag som om jag hade något förutbestämt format med denna blogg, att liksom en del inslag bara inte är bloggvärdiga.

Men det här är min lilla spalt och jag skriver vad jag vill.

På fredag ska jag till Mariehamn. Första gången på femton år ungefär. På min kusins begravning. Men hon krävde att det inte fick bli nån tråkig eller åtminstone överdrivet dyster begravning.

Ska bli spännande, på nåt sätt.

Första sändningen gick ut idag, repris blir det under veckoslutet eller på Arenan ad infinitum.

Det var kul att göra radio igen. Formatet, en ca tio minuters jutt (på god svenska) med ljudeffekter i bakgrunden, var mej nytt. Hittills har jag bara sysslat med intervjuer och det nästan uteslutande av musiker. Så det var två saker jag blev påmind av. Det tar längre tid än du tror, och det tar längre ändå. Inte för att jag tog tid men jag jobbade kanske tio eller tolv timmar för mitt åtta och en halv minuters inslag. Eller mellan åtta och tio. Men långe tog det. Och det kändes nog så rostigt i början.

Jag riggade en speakstudio i bastun. En madrass fick agera akustikplatta. Manuset skrev jag på Evernote så jag kunde läsa upp det från min padda (som är ljudlös -- inga störande extraljud). Som editeringsverktyg kör jag med Audacity.

Glädjande nog var Marcus Kvanthopp i den grad nöjd (eller i så desperat behov av innehållsmakare) att han vill ha fler inslag av mej, och nästa ämnas sändas den tjugonåntingde mars. Få se vad jag hittar på tills dess!